Livet är skört
Kategori: Min Blogg
Jag åkte till Serman ( vårt privatsjukhus akutavdelning) på söndag i början av oktober för huvudvärk och nässelfeber.
Jag fick ligga kvar där för observation och medicinering. Efter ett par timmars övervakning blev jag hemskickad. Det visade att jag hade ett virus. Vad för virus?
Jag låg hemma och tyckte inte att det ville ge med sig. Huvudvärken bara eskalerade. På måndagen var det ingen förändring. Gick på toaletten och mindes inget mer...
Min man var tvungen att göra ett snabbt beslut och bära mig till bilen och köra snabbt till Serman akutvårdsavdelning.
De beslöt att skicka mig med ambulans till huvudsjukhuset i Jerez där man kunde snabbt se på en CT röntgen vad symtomen orsakade.
Från början misstänkte man hjärnblödning. Efter CT och lumbalpunktion
som var tvungen att tas 2 gånger konstaterades att jag hade en hjärnhinneinflamation.
Efter väntan på blodprov svar så bekräftade läkarna att det var ett virus baserat meningitis. Vad jag förstår är bakteriell meningitis mycket mer allvarlig. Det är även virus baserad hjärnhinneinflamation om man inte upptäcker den i tid och inte ger rätt behandling.
Jag var omsvärmad av spanska läkare. De sade att de skulle göra allt och sätta in all medicinering som gick.
Jag fick mycket medicin, tro mig. Jag var så söderstucken på armar och händer. Jag hade slangar från dropp som hängde och dängde. När jag inte var vid mitt medvetande försökte jag dra bort många av dessa hängande slangar. Jag försökte även ta bort EKG
slangarna dom jag trodde smälte in i min hud. Ibland lyckadeds jag riva bort EKG lapparna. Varken min man eller personalen var glada på mig. Ibland fungerade jag som ett litet barn som blev ledsen. Andra gånger blev jag aggressiv och då ingen fick närma sig mig. Förutom min man. Han kunde även säga till mig på skarpen. Jag har inget minne av detta. Som sagt min hjärna var så svullen och inflammerad i Centrala nervsystemet. Jag låg på intensiven i en vecka var helt borta och hade hallucinationer.
Jag kan inte ha varit en lätt patient som bara pratade svenska med personalen och skulle kliva ut från sängen och gå hem. Jag såg allt ifrån sexor och sjuor på väggarna, att mina ben höll på smälta och min matsäck och bröst höll på spricka. Jag visste inte vad som var sant eller hallucinationer.
Mycket kommer tillbaka till mig men mycket minns jag inte. Min man berättar för mig det hela förloppet både för hans skull och min. Även barnen och anhöriga har fått reda på via min man hur jag mådde på sjukhuset.
Efter en vecka på intensiven blev jag förflyttad till infektionen.
Även där fick personalen använda skyddskläder. Även munskydd. Min man berättade att jag blev lite rädd för honom emellanåt med beklädnad och ett stort munskydd som täckte nästan hela ansiktet. Det kunde vara vem som helst bakom. Personalen hade koll på blodtrycket och pulsen. Blodtrycket låg högt hela tiden så det behövdes åtgärdas. Tempen var iaf bra. Tur att något var positivt. Nu äter jag tabletter för högt kolesterol. Det har nog inte alls något med sjukdomen att göra. Det kan bara ha uppdagats under tiden. Även högt blodtryck.
I med det att jag hade haft en kateter på intensiven så var jag tvungen att gå upp på toaletten. Det gick ju så där. Tur att jag hade dropp ställningen att hålla mig i. Det gick väldigt knaggligt med svaga ben, yrsel och en huvudvärk. Det fanns ingen annan utväg att komma upp och röra på sig. Vilken dålig fysik jag hade fått efter 4 veckors sängliggande. Nu är det bara träning som gäller och hitta tillbaka till mitt gamla jag. Nu ville jag bara hem.
Då åker jag på en anafylaktisk chock. Svullnar upp i ben, armar, ansikte, hals och ögon. Jag såg ut som en svullen smällkaramell med igenklistrade ögon. Inte alls så tjusigt. Nu var de tvungna och kolla vad jag hade reagerat på och det var 3 sorters penicillin. Kul!! Den ena grejen avlöser den andra...
Sedan ville läkarna även kolla upp mina lungor. Då en vanlig röntgen gjordes. De trodde eventuellt att jag kunde ha lunginflamation. I med det att jag hade huvudvärk vid uppstigning och sittandes( inte vid sängliggande eller vid promenad). Läkarna bestämde sig för att göra en MR röntgen mitt i natten. Man fick inte många timmars sömn. Det visades att lungorna var AO och ingen lunginflamation. Samt hjärnan var felfri. Skönt!!
Efter allt dropp med vätskeersättning lyckades jag kissa över 4 liter varje dag. Det är inte illa pinkat från en normal individ. Det rättade ju till sig som tur var.
Nu fick jag ligga ytterligare på dessa hårda sjukhussängar. Även min man fick träsmak i baken att halvligger på stolen bredvid. Han höll alltid flitigt min hand när jag vaknade upp vid hans sida. Även om han inte hade sovit på flera dygn, hungrig och orolig så fanns han alltid där för mig med sitt bästa tålamod.
Bättre man får man leta efter.
Min hjälte. Min äkte hälft. Tänk vad jsg förlitar mig på denna man efter 28 år tillsammans.
Han hade ju även rollen som den "starke" och skulle vara stark och samlad inför barnen. Även inför anhöriga. När han skulle ringa dem ville han inte oroa dem för mycket. Utan försökte även vara ett stöd. Han höll dem uppdaterade hela tiden med all fakta. Även när jag hade vaknat så räckte han telefonen så att vi kunde prata med barnen och mina anhöriga. Även om jag inte var så duktig att formulera mig i tal och trött så var det en ganska bra idé.
In i det sista ville läkarna att jag skulle på en EKG ultraljud. Det var även AO. Nu var kärringen besiktigad och redo för hemgång efter 2 1/2 veckas sjukhusvistelse.
OBS!!
På skyltar visar restriktioner om att det är förbjudet att använda mobiler på avdelningarna. Även så visar det besökstid på en annan skylt emellan vissa tider.
Det finns inte en spanjor som följer dessa restriktioner.
Anhöriga skiftade av och ibland var det många och ibland mindre. En anhörig sov oftast där på natten. Vilket jag tyckte var tryggt att ha min man vid min sida på natten. Jag har alltid hört att spanjorer alltid tar hand om varandra. Unga som gamla. Det stämmer. Både glädje och i sorg.
I detta läge som jag har befunnit mig i och varit sjuk så hade jag velat ha mina barn boende närmare. Helst granne. Skämt och sidor. Sedan och andra sidan hade de velat se mig så sjuk. Nu gick ju allt väldigt bra och jag har tillfrisknat. Min mor och yngsta dotter kommer i Januari på besök. Den äldsta får boka ett datum inom kort. Nu ser jag bara framåt att de kommer och tar ett steg framåt. Inget hets och hjärnoreda. Mycket terapi av olika sorter. Bokläsning, stickning, målning, dinering, spansktalande kurs med Babbel och mycket PW och träning.
(Bild från i Augusti)
Hoppas att ni förstår mina fina bloggvänner, facebookanhängare och anhöriga att jag inte har orkat att ta tag i bloggen. Det har tagit tid att rehabilitera både fysiskt och psykiskt. Allt har sin förklaring. Tack för att ni finns och för att ni har brytt er. Kram till er alla
